Nu seglar PeterPan vidare ut i värden, efter 2 år på land ligger han nu färdig för en resa utan slut.( Se peterpans hemma hamn          www.youtube.com/watch?v=LMjyrEVkpIU

Efter ett planerande och packande kom vi äntligen i väg. Den 22 augusti kom vi i väg, mycket var nytt så vi var bereda på att saker och ting kunde hända. Överfarten till Arendal gick bra, märkte att man inte varit på sjön på ett tag. Alla dagar har startat lika dant. Fint väder slutar alltid med en liten kuling. Kristiansand visade upp en fin himmel efter en dag på havet.

Vi passerar åter Korshamn för vi har alltid en längtan till detta lilla samhälle innanför den sydligaste fyr i Norge Lindesnes Men denna gång fick vi oss en tankeställare, att pasera denna väg kan bli ett vågspel om det står kraftig sydkommande dyning utanför denna hamn. 1.5 sjömil väster ut mot Farsund öppnar sig kusten och dyningen sätter båten i våldsam pendling, vi pendlade från o till 25 grader på 1 minut och det kunde ha stält till det ordentligt om vi inte hade varit riktigt sjöstuvade.

I Fasrsund tog vi en dag vila och såg på staden som vi alltid hade passerat så fort som möjligt på tidigare seglingar. Har en ö inne i Lyngdalsfjorden

Något som har genomsyrat denna segling är oförutsedd händelser. den första i raden är att radarskärmens fäste går av och ställer till en del förseningar i vår tidplan. Vi hade planerat en service på nya motor och nu tillkom reparation av radar och gps.

Här i Egersund  börjar västlandet på Norge. Förutom ett bedårande landskap så är havet här skoningslöst om du inte är rätt förbered.

Man kan säga att här börjar vi inse att vår tidplan kommer att ses över. Reparationer och servis på motorn tar längre tid än beräknat, men det har sin tjusning, vi lär känna Egersund och möter många trevliga människor som blir ett minne för livet.

Efter en ganska behaglig överfart till Shetland Lerwik så möts vi av båtar som kommit från Färöarna. Några hade till och med seglat från Newfondland via Grönland och Island. Magnus och Sara från Göteborg i första båten har varit ute i 3 år och var nog glada att komma hem.

Lerwik är och förblir ett måste i dessa vatten, historia och närhet till ett forntida arv av vikingar och dess härjningar på mins man av. Att ta sig hit i deras långskepp med knapphändig navigations kunskaper måste käft en och förlisning. När man vandrar runt här så återkommer alltid frågan hur såg det ut för typ 100 år sedan, du kan få en uppfattning på de museum som är fantastiska men ändå att bara se detta för en timme eller dag skulle vara värt mycket.

Att segla är att flyga och här finns fåglar som är bra på detta. Här ser vi en stormfågel som spanar efter något att äta. det behöver väl inte nämnas att denna del av värden är ett eldorado för dessa fåglar.

Jag har alltid fascineras av den typ av hus man använde och byggde tidigare. Här ser vi ett mindre sådant stenhus med en eldstad, ofta hade husen två eldstäder.

Och så dessa  vackra båtar att de var optimerade kan man förstå, de väder som väntade där ute på öppet hav krävde de bästa och säkraste båtar som den tiden kunde bygga. Vad dessa herrar kunde om havet och strömmar skulle vara intressant att höra.

Den gamla fiskehamnen där denna skylt är uppsatt på visar hur samhället såg ut en gång i tiden. I detta område ligger också ett museum som visar hur man levde och försörj sig på Shetland väl värt att besöka.

Med bussen tar man sig tvärs över ön till den gamla huvudorten Scolloway, det är en fantastisk upplevelse att vandra runt i denna borg och känna atmosfären från en gången tid. En och annan pub finns också att besöka.

Vi hade nu varit inblåsta i en vecka och kom i väg den 13 september, det hade då blåst syd ost ett tag med vindar runt 40 kn, så när vi lämnade Shetland med en prognos med västvind så såg allt lovande ut. Kursen var Orkney rent syd så det såg bra ut. Efter att lämnat Shetlands södra udde dog vinden och den gamla dyning som forfarade påtaglig fick nu möte med en nordvästlig dyning som inte var med i våra beräkningar. Att ha två dyningar som möts under båten och ingen vind är ingen höjdare. Det blir åter till vår gamla favorit Fare Isle som vi styr vår färd. Vi har varit här tidigare så vi är väl förtrogna med hamnens inträde, men saker och ting är inte alltid som man tänkt sig. Vi angjorde hamnen i total mörkret och i en fräsande dyning, 150 meter innan vi når land får vi angöringsfyrens först blink och saken är klar vi är i hamn efter en lång dag med mycke dyning och ingen vind.

Vi hade legat utanpå en dykbåt under natten men blev tillsagda att flytta på oss omg. för det var något som skulle hända. Vi lurade på vad som var på gång, skulle det vara en större båt på väg in eller vad?Det är inte enkelt att förstå en Skotte som talar snabbt och nervöst kl 0600 en disig morgon efter en magstark segling dagen innan. Denna rusch anledning var att årets frakt av får skulle ske. Det betyder att alla som har ett får eller mer ska på båten så fort som möjligt. På Fare Isle  finns en lokal båt som ombesörjer alla transporter och är som en livlina för alla de bofasta på ön. I efterhand förstod vi att öborna var lite upprymda då detta var med stor säkerhet deras leverans dag av det som är deras huvudinkomst. Med andra ord så förklarar det detta bråkande uppvaknande. Han i båtfårahagen är den nya skepparen på denna livlina och det påtalades så tydligt för mig att jag förstod senare att det var en stor sak på ön med ny skipper.

På bilden befinner vi oss mellan Shetland och Orkny och den segling vi nu har bakom oss är enligt den gula linjen.

Efter ett häftigt uppvaknande och en god frukost var vi redo att segla vidare från Fair Isle. Klockan sex på morgonen gick vår färd vidare till Stromness på Orkney öarna. Senast vi var där, 2010, gick vår resa i motsatt riktning, hem! Hit går färjan från Scrabster i norra Scotland. Den är utgångspunkt för alla som inte tar sig med egen båt till denna fantastiska ögrupp.För att få folk att stanna där har man olika aktiviteter. Sist en karneval, där alla gick man ur huse och hela stan var en stor fest. Denna gång Jazz och Bluesfestival, trevligt!

Efter ett par dagar var det dags att röra på sig igen. Mål Yttre Hebriderna.Efter att seglat förbi Man of Hoy, igenom alla strömmar, närmar vi oss Scotland. Dyningen är rätt jobbig efter all vind. Vi bestämmer oss för att lägga oss för ankar i Loch Eriboll. Fel vinkel mot Hebriderna och komma till en klippig kust mitt i natten ville vi inte. En ganska lugn natt med självaste sjöodjuret Nessie bredvid!!!

Glada i hågen seglar vi iväg på morgonen. Blankt som en spegel, ok mörka moln, men lugnt. Ut ur denna vackra vik och upp med seglen. Solen kommer fram och vi går mot Nordväst. Försöker hålla ut från Cape Wrath, strömmar , vind och vågor kan göra det jobbigt. Det börjar blåsa kraftig och bestämmer oss för att slå. Då händer det, vinden ökar och pendlar 20/26. Vågor upp till fyra meter gör att vi får hoppa Yttre Hebriderna och försöka ta oss till närmsta hamn. Loch Berveri en liten fiskehamn i en annan fjord blir målet. Efter ca 8 timmars helvetesresa kommer vi till inloppet och till slut till den lilla gästpontonen. Detta var något av det värsta vi varit med om. Utmattade och lyckliga var vi i säkerhet. Tinka

Den 18 sep seglar vi ut från Loch Eriboll som är en fjord i nordvästra Scotland. Vi har drygt 35 sjömil till Loch Berveri och vi ska passera Cape Wrath som är omtalad för sitt utsatta läge. Vi lämnar Loch Eriboll i ett strålande väder två gribbfilssajter  beskriver 10 till 15 kn vind från sydväst och ett lugnt hav. Efter vi passerat Duslic, en bränning utanför Cape Wrath, visste vi att vädret skulle ändra sig. Focken åkte upp och storen revades och vi såg fram emot en kryss i 10-15 kn men visste att det kunde bli det dubbla i bland. Aisen visade att ett fartyg var i kollisionsfara med oss, men att det aldrig kom närmare än 0.6 sjömil var vi nu vana vid. Mycket riktigt så skar lastbåten in mellan oss och fyren. Vi är så imponerade av Aisen ( Automatic identification system) det tar bort en massa spekulerande om hur vi möter och passerar andra båtar. Vi misstänker att det kommer regn, men vad vi inte förstod var att i regnbyn fanns också massor av vind. Regnet var så kraftfullt att lastbåten vi mötte försvann i regnet. I ett normalfall skulle vi vänt och seglat tillbaka men med tanke på hur länge vi skulle behöva vänta på bättre väder så gav vi oss inte utan ett redigt försök att segla se sista milen ( som blev 27 sjömil i stället för 15) Att återge en situation som denna är inte enkelt, men att döma av bilden ovan så är den en fingervisning om denna  kusts utsatthet. Båten på bilden är inte den vi mötte, men visar hur det ser ut en dag med relativt bra förhållande. Ett mått på vindhastigheten är att det är omöjligt att tala till varandra utan att skrika rakt in i örat på den man vill säga något. Att missa i en stagvändning och få en brytande sjö i vindögat innebär att du hänger i ratten för att inte fara ur båten. Båten väger 12 ton och är 12 meter lång, allt detta ska framåt i 3-5 meter brytande sjö med en motvind på 20-25 meters vind, är det att ha naturkrafterna mot sig. Vad var alternativet ? Jo segla tillbaka skulle en vanlig semesterseglare givetvis gjort. I vårt fall så kändes det ganska tragiskt, först tillbaka till Inverness 3 dagars segling, genom kaledoniska kanalen 5 dagar, och så missat allt det vi ville se, nej det var värt ett försök och det gick bra samt en massa lärdom om hårdvinds segling.

Efter denna spökresa fick vi unna oss lite plåster på såren. Att komma över en hummer för 10 pund är inga problem på dessa breddgrader. Nytt för i år är ett kapell som endast täcker halva sittbrunnen, det har varit och är en topp grej.

Kinlochberveri som hamnen heter har en del att förtälja, det är en fiskehamn som EU har sponsrat så den är lite överdimensionerad. Hur många båtar som landade sin fisk här var svårt att få en uppfattning om. Men ett stopp här om man har vägarna förbi är ett måste. Vi blev inblåsta här ett tag så vi fick ju utforska alla aktiviteter, som när en båt hade levererat sin last och en fiske aktion skulle äga rum. Vi tittade in som är vanligt när det är en aktion på gång. Skillnaden här var att vi fick välja fisk till middagen av skepparen på båten. Vi valde kolja och det är nog det bästa val vi har gjort på länge när det gäller fisk.

Här lämnar fiskebåten hamnen för nya äventyr på dessa tuffa vatten.

Nästa hamn blev Loshinver, även detta en fiske hamn men med inslag av turism. Vi kom knappt hit innan det brakade i gång igen. Med vindar upp till 60 kn var det svårt att vara i båten. Jag förstår att många vill komma förbi Scotland så fort som möjligt när man tar denna väg i stället för Engelska kanalen på väg söder ut. Men om du inte har så bråttom så finns det många fina ställen som inte finns någon annan stans i världen. Men uppleva en sådan här kväll med öppet vatten är ju inte så trevligt.

Mina första resor till Scotland som bilburen blev jag påmind om dessa hjortar. De var som våra älgar, de fanns överallt men det var ingen som såg dem på den tiden. Nu såg vi dessa fina djur nästan överallt, som här på Loshinver fotbollsplan. Helt orädda och trivdes utmärkt med de snälla besökarna.

Att vandra i dessa områden är väldigt populärt, det är som en egen livsstil det påminner om oss båtfarare på något sätt.

Så här låg vi i Loshinver kanske inte värdens bästa hamn men ändå ett besök värt. Här åt vi de godaste kräftor vi någonsin smakat. ( 2 kg 20 pund )

Efter ett par veckor lägger sig vinden och vi får komma lite mer söder ut. Här i hamnen Portree låg vi i en boj och det kan jag rekommendera att ankra här bland alla bojar slutar nog med ett dykarbesök.

Nu var det fina vädret tillbaka och vi sveper under bron till ön Skye. Sundet mellan Skye och fastlandet om man nu kan säga så om England är ett riktigt ström hål. När man går igenom ska man se till att inte strömmen är i mot och att det inte är springflod. Dagens etapp gick till Mallaig värt ett besök.

Nästa hamn är Tobermory, en populär hamn med fina restauranger och krogar. Här är också en golfbana av ett annorlunda stuk, kanske inte den bästa men med en bedårande utsikt. En dag hade vi delfin uppträde och det var nära att de hoppade upp i våra båtar så nära var de.

Tobermory golf klubb får man spela med fantasi, hål 1, vad du ser är en 4 meter bergvägg 20 meter framför dig sen ser du inget mer. Jag tog drivern pegga högt å drog till. 180 meter längre fram och 15 meter upp ligger bollen perfekt för inspel, dan hade börjat bra.

Mull heter ön som Tobermory ligger på och är ett måste om man är i närheten. Det spelar ingen roll om du kommer med bil eller båt, hit måste man bara. Vi hyrde en bil på macken i hamnen ( att hyra bil här var det enklaste i värden, uthyraren var också bilmekaniker så för att komma in i själva uthyrningskontoret har jag först passerat under en bil som förvisso är upplyft med en billyft, därefter hoppat över många bra grejer och reservdelar innan jag når själva disken. Gubben ber mig ta plats i stolen, som för övrigt är allas stol, det märks på slitaget. För övrigt var nog detta stället man gjorde allt på, ni vet man åt här, skev fakturor, tog betalt, ja i princip gjorde man allt här. Jag satt med andra ord i själva centrum av denna affärsverksamhet. Gubben tog fram ett papper jag skrev in hur gammal jag var han tittade på körkortet kollade på MasterCarden och saken var klar, allt gick på 5 minuter. Han visade i vilken riktning bilen är, och vi hade hyrt bil på det snabbaste sättet under min livstid. Var med om något helt annat på Teneriffa för ett tag sedan, där det nästa blev hand handgemäng mellan uthyrare och kund.)  Nu lite om själva ön. Mull är fantastik här finns allt från gamla slott och borgar till en makalös natur och ett trevligt bemötande. Missa inte ön om ni är i krokarna.

Efter Mull seglade vi nu till flera hamnar söder ut. Vi börjande nu inse att tiden var emot mot oss. Vårt mål var att ta oss till Frankrike eller Irland innan vintern med det hade vi redan förstått i Norge att den planen inte skulle hålla. Så nu bestämdes att vi stannar här. Detta innebar att vi seglade runt såg platser vi inte sett förut och hade det bara gött. Något vi inte hade för avsikt var att gå Crinan kanal nu blev det så och det var nog på ont och gått. Vi träffade trevliga Skottar som vi hjälptes åt att slussa med och som vi sedermera även umgicks med både på krogen och golfbana. Apropå kanalen de var ett riktigt sketarbete att ta sig i genom, ta inte den vägen om ni inte måste. Nästan alla slussar var manuella så då kan var och en förstå viket rännande det var upp och ner på dessa stegar och lejdrade. Du kunde också köpa denna tjänts för 6-700 kr så hade vädret varit bättre så hade vi seglat runt udden som vi nu hade genat över.

Tarbert blev nästa ställe en liten by på östsidan av Peninsula of Kintyre också här trevliga människor och en bra hamn. Hit seglar många från Glasgow och omnejd, vi närmar oss nu mer bebodda orter och inser att vi kommer att stanna någon stans här.

Här den gamla borgen i Tarbert med en otrolig utsikt över hamnen, jag skulle ge allt för den dag då detta var i bruk. Värt ett besök.

Arran blir nästa stopp, på nordost sidan ligger Loch Ranza här ligger man på  boj och lägger en peng i en typ av brevlåda så är hamnavgiften avklarad. Här är inte så mycket av pubar och restauranger men det finns en trevlig golfbana och ett destilleri.

Om golf står för dagen får du sällskap av dessa vackra hjortar, när vi spelade hade de parkerat 20 meter framför utslaget så vi frågade oss vad händer om vi missar utslaget och träffar någon i gänget. Vi fick inget svar på detta då jag för en gång skull träffade bollen skapligt.

Denna vik är också att rekommendera , det går en buss runt ön och det finns massor att se.

Troon blev vår vinterhamn och här trivs vi med allt. Bra pris för båtplatsen trevligt bemötande bra lokaliteter och nära in till stan.

Och att inte förglömma här vann Henrik Stensson Sveriges första seger i The Open golfens anrikaste tävling. Hit återvänder jag å Tinka den 27 mars för att åter ta upp seglingarna i dessa vatten. Och förhoppningsvis i bättre väder

Vi är tillbaka i båten med en del göromål. Planen är att segla 2 månader och sedan hem i juni för att möta den svenska vår och sommar. Men som alla seglare vet så är det alltid en massa men. I vårt fall var det propellern.

 

Vi lämnar Troon efter 6 månader och kan inget annat säga att denna hamn är helt ok har det mesta i service samt en trevlig personal. Spelar man golf så är det ett Meka. Trevlig by med Schottisch ögon sett.

Vi kom seglade tillbaka till Arren men nu i södra delen av ön. det var inte värdens bästa hamn för det var ingen brygga att lägga till vid. Så det var att ta gummibåten till land, inte nog med det den långgrunda viken vi låg i var helt torrlagd vid lågvatten. Det innebar att vi fick planera våra strandhugg efter tidvattnets skiftningar.

 

Så här såg det ut när högvattnet var inne det var 1,5 meter vatten vid piren när vi la till 4 timmar senare hängde gummibåten i förtöjningstapen och vattnet var borta. Vi lärde  oss då att det var lika viktigt nu när man går i land som vi segling i dessa vatten att ha koll på tidvattnet.  Ön i bakgrunden är Holy Island och gästades av buddister och ansågs som ett heligt näste för den typen av folk. Ön ägs nu av Samyé Ling buddhistiska gemenskapen , som tillhör Kagyu skolan av tibetansk buddhism . Bosättningarna på ön inkluderar Center for världsfred och hälsa , grundad av Lama Yeshe Losal Rinpoche , norr om ön. Detta är ett miljövänligt bostadsområde för kurser och retreater som utökar det tidigare lanthuset. Den har sol vatten värme och en vass-bädd avloppsbehandlingssystem. Tillvägagångssättet från färjebryggan är dekorerad med tibetanska flaggor och stupor . På södra änden av ön bor ett samhälle av nonner som bedriver treåriga reträtt.Resten av ön behandlas som ett naturreservat med vilda Eriskay-ponnyer , Saanen-getter , Soay får och omplantning av inhemska träd. Det sällsynta Rock Whitebeam- trädet finns på ön, en väsentlig länk i utvecklingen av Arran Whitebeam-arterna, Sorbus arranensis , Sorbus pseudofennica och Sorbus pseudomeinichii . Dessa är inhemska och unika för Arran. Det finns en regelbunden färjetrafik från Lamlash, och ön är populär bland semesterfirare som bor på Arran. Den vanligen bosatta befolkningen registrerades som 31 år 2011, ^[2] en ökning från 13 år 2001.

Så var det där med vädret, I Sverige ondgör vi oss ofta om vädret, metrologer lovar ofta det ena efter det andra å verkar mer vara mån om sitt utseende än det väder som ska komma. Här skiter folk fullständigt vad det ska bli för väder, skulle solen komma fram så är det ok, som bilden visar så förekommer alla typer av väder på en å samma dag. Tulpaner i blom samtidigt som det snöar, jag tycker det säger allt.

Vad gör man då i detta landskap, vi spelar naturligt vis golf. Här ligger ju golfbanorna tätt så det är bara att sortera bort de mest exklusiva så blir inte grennfile allt för stor. Här spelar vi på den fina banan Shiskine som är en uppskattad bana med spelare från hela värden kolla på denna sida om du tycker om golf, http://www.shiskinegolf.com

Från Arran till Islay är det inte långt. Ett snabbstopp på Peninsula of Kintyre närmare bestämt Kampbeltown var värt ett besök, en fin liten by med mycket historia. Kampbeltown är också en hamn som många kommer till när man seglar söder ut, då det är en kort segling till Irland här i från. Här började vi få kontakt med två Engelsmän som vi senare hade väldigt trevligt med, mer om detta senar. Här ligger vi under press av en ostlig kuling i Kampbeltown

Föst några ord om denna märkliga båt. Den kallades Clyde puffer och togs i bruk 1856 och slutade sin period som fraktbåt på västkusten i Skottland 1939. När vi såg båten fösta gången undrade vi om båten stog i brand, det rök alldeles förskräckligt och den rörde sig inte, på närmare håll såg vi att det var en entusiast som hade förbarmat sig över denna historia. Kan bara tänka mig hur livet kunde vara ombord i dessa vatten på den tiden. Att leverera allehanda förnödenheter till de yttre öarna i Hybriderna måste varit ett äventyr. Mer finns att läsa om denna märkliga båt på Wikipedi

Islay hade jag inte haft någon direkt dragning till, massor av turister upphorsade whisky destillerier  och mycket annat märkligt märkvärdigt som jag hade hört. Men så var det inte. En fantastik ö med mycket att se, men det bästa var att de hade en golfbana som var underbar att spela, hålen låg så underbart i sanddynerna och med en utsikt över den stor viken som sträcker sig in över ön. Nu ska tilläggas att under dessa dagar vi var här hade vi ett underbart väder ingen vind inget regn, det gör ju livet lättare att leva på dessa breddgrader.

Mellan Jura och Islay går en färga och hör är vi Islay sida en liten hamn som är värt ett besök. Det går inte inte att angöra denna hamn med båt men med buss går väldigt bra. Skulle du åka över till Jura så vänta en minibuss där som tar dig till hamnen, där finns ett destilleri och ett hotell, den hamn når du även med egen båt och är unik på det viset att där tar tidvattnet ut varandra och det är unikt i dessa vatten.

På Islay tillverkar man whisky det finns 5 destillerier samt tillverkning av gin märket heter Botanisten och Skotten skriver,  Denna första och enda Islay Dry Gin är ett sällsynt uttryck för hjärtat och själen i vårt avlägsna skotska ö värd. Och vad kan man säga om det, är det mer hälsosamt än whisky så är det märkligt. Kaggen på bilden tillverkar man Whisky i det är åtminnstående sant, denna koppar kittel skulle nog koppartjuvarna drömt om här hemma.

Vi fick en minnesvärd dag på golf banan här med en fantastisk trevlig skotte vid namn Stuart det han inte visste om golf Skottland är nog sällsynt. Vi hade en underbar runda på denna fantastiska golfbana på Islay.

Vi tar nu farväl från Skottland för denna gång och önskar oss tillbaka för mer underbara upplevelser i denna övärd.